Marlenes djurkalender

Särimner har ett äpple i munnen, stort och rött glänser det mer än något annat. Hon kan inte prata, hennes blick följer gudarnas rörelser, hur de slipar sina knivar och bär stora fat med betor och grönsaker till bordet. Smackar med läpparna och skålar i mjöd. Särimner ligger där hon ligger, omgiven av gröna blad och stora kärl, mitt på bordet med tänderna djupt i det röda äpplet. Hon känner sig viktig. Hon vill att de ska skära i henne, att de ska dela upp henne och namnge alla hennes bitar, att köttsaft ska rinna ner över deras bröst. Att de ska höja kniven och sedan sänka den djupt i henne, dra den fram och tillbaka.

Pappa Simsnäppa har blivit lämnad av sin flickvän. Efter sig har hon lämnat sina ägg, kalla i boet. Men han vet vad han ska göra, Pappa Simsnäppa. Han ruvar, värmer sina ägg med kroppen, har tålamod och väntar. Sedan kläcks dem och små pipande simsnäppsbarn sticker fram sina näbbar och vill ha mat, vill inte ha någonting annat än kärlek och mat. Och det har han. Han fångar myggor och flugor, stoppar munnen full med insekter och lämnar sedan över dem till barnen. När de är mätta tackar de för sig och flaxar sina vingar, ger sig av över himlen. Pappa Simsnäppa står kvar på marken och torkar tårarna.

Flygekorren gör sig redo, känner pirret i magen, spänner de små tassarna och fokuserar blicken. Det är viktigt att hon är fokuserad, att hon inte tänker på annat eller fjantar sig. Flygekorren tar sin uppgift på största allvar. Hon hukar sig litegrann innan hon tar sats och släpper taget, spänner ut den tunna huden, ben och armar som står rakt ut. Det är viktigt att hon hittar en vind direkt. Någonting att luta sig mot, som bär henne över mark och vatten. Flygekorren blundar, hon känner vinden mot ansiktet, fyller lungorna med den, låter den ta emot hennes kropp.

Länge har man försökt få tillbaka kvaggan. Man har blandat och blandat men ännu har man inte hittat rätt ingredienser. Vissa tycker att det räcker om djuret ser ut som en kvagga, men på andra håll protesteras det. Utseende är inte allt. Det är kvaggan de vill ha tillbaka, rätt på utsidan, rätt på insidan. Men generna vill inte passa ihop, vill inte rätta sig efter. Man sparar de exemplar man hittills tagit fram, låter de beta i professorernas trädgårdar, har dem alltid inom uppsyn. Professorerna ser det som deras främsta uppgift. Att göra skadan ogjord, att göra om och rätt. Att hitta kvaggans genuppsättning och föra tillbaka henne till livet.

Fenrisulven skakar av ilska, vrålar mellan kött och senor. Hon har blivit lurad, har berövats sin frihet. Hålls fast av en tråd lika tjock som ett silkessnöre. Fenrir känner förnedringen ända in till benen. Musklerna flexas och sväller men ingenting hjälper. Hon kommer inte loss. Hon ylar efter sina föräldrar, gnyr efter dem om nätterna. Men ingen hälsar på, ingen vill hjälpa. De skrattar bakom ryggen, skrockar och viskar. Fenrir ser och hör allt. Ser ensamheten och hör förräderiet inom sig.

Pingvinpapporna samlas nära varandra. De står nära varandra och står, balanserar sina små barn med fötterna medan de fortfarande ligger i ägget. Pingvinpapporna kan inte ta ledigt, det är ett heltidsjobb som kräver deras uppmärksamhet dygnet runt. De kan inte gå därifrån, de har inte tid att äta. Men pingvinpapporna hjälps åt. De håller värmen, trycker sig tätt mot varandra och håller humöret uppe. Står i en långsamt cirkulerande cirkel, rör sig i stora cykler in och ut. Turas om att stå i mitten och ha det skönt. Pingvinpappan magrar och fryser men tänker på sitt pingvinbarn och står kvar. Står alltid kvar.

Knähunden sitter fint, ger vacker tass och sover i sängen bredvid. Vill äta samma mat, vill tugga makaroner och köttbullar vid middagsbordet. Knähunden vill ingenting annat än utbyta menande blickar med matte, luta huvudet mot människokroppen och sucka behagligt. Hjälpa till så mycket som möjligt. Ibland påminner knähunden om ett barn med snor rinnandes från näsan och en saftkladdig hand framsträckt, liksom tiggandes. Det tycker bara matte är charmigt.

Man har glömt bort vad den Sabeltandade tigern egentligen är för något. Med de vassa tänderna är det lätt att bli bländad och glömma bort sig. Hon rör sig inte som en tiger men det ser man inte. Man ser bara en sak. Därför är det inte så konstigt att den Sabeltandade tigern har utvecklat en fåfänghet utan dess like. Den putsar och slipar och donar. Visar upp sig, gapar stort och länge, ryter och skjuter fram bröstet.

Väderfölne har inga färger kvar, hon har slitit ut sig, blivit trött. Färgerna har flagnat av henne som gammal hud. Hon sitter på den väldiga örnjättens väldiga näbb och är så liten i jämförelse. Står emot vinden och regnet, de varma dagarna när solen bränner fjädrarna. Hon är högst upp, ser allt som går att se från sin plats. Väderfölne ser människorna köpslå, födas och dö. Ser hur människorna älskar som små prickar långt nere. Hon frågar jätteörnen vart hennes färger tagit vägen men hon är så liten och rösten hörs inte över de väldiga vindarna örnen slår fram med sina vingar. Väderfölne sitter kvar, har glömt hur man flyger, hur man tar sig längre ner.

Pilgiftspappan vaktar sina grodbarn. Han stannar hos dem vad som än händer, känner att det är hans viktigaste uppgift. Att barnen är det viktigaste som hänt honom. Först är grodbarnen små ägg och när de kläcks får de rida på pappas rygg. Han hjälper dem upp på ryggen en och en, sen beger han sig uppåt. Grodpappan måste försäkra sig om att barnen har det bra. Långt uppe i trädkronorna finns det små regnpölar i löven. Där släpper pappan ner sina små barn en efter en. Där ingenting ont kan hända dem.

Myrkotten kryper upp i träden. Den vill vara där uppe, nära himlen och löven. Helst skulle den vilja vara där för alltid, sitta stilla långt ut på en gren. Men myrkotten måste äta och maten finns längre ner. Med den klibbiga tungan slickar den rent små utrymmen på termiter. När den är mätt och belåten springer den mellan trädstammarna hem till sitt eget igen. Frambenen hänger över marken, som en liten dinosaurie rör den sig. Alltid vill den hem igen, upp upp. Krypa ihop tätt intill sin egen kropp.

Dronten är nästan ett fantasidjur. Dronten putsar sin fjäderdräkt len som dun och samlar bär till sin familj. Hon dyker upp i böcker och filmer där hon kan tala. Man vill gärna använda Dronten när man ska skriva sagor, när man vill att den uppdiktade världen ska vara lite uppdiktad. Man tycker om att hänvisa till henne om man vill säga något viktigt. Dronten har fler ordspråk om sig än de flesta djur. Dronten tror på människorna och deras godhet. Hon vill så gärna tro att deras katter ska lämna henne ifred.

Audhumbla är världens början, det riktiga big bang. Hon kom innan framtid och dåtid fanns, kramades ur rimfrostens droppar, sög i sig dem, växte. Hon råmade mot vinternatten, idisslade och väntade. Sedan började gudarna omkring henne ta form. Den sträva kotungan över stenarna pudrade med salt. Gudar steg fram ut bergen, de drack från hennes spenar, den feta mjölken med djupa klunkar. Som rann från deras mungipor, som blev till långa kanaler i himlen, mjölkgator bland stjärnorna. Audhumbla som råmar och idisslar, som har tusen och åter tusen människor vid sitt juver.